goodesblogg

They want to hurt me, put me in a box
They will desert me, put me behind locks
They will not understand, that I'm ever so wise
They will let go of my hand, cause they cant see through my eyes

I'm creating a masterpiece, it's sad you can't see
I do it for myself, and for every reflection of me
What does it matter if I'm locked up, my head is my key
I don't give a fuck about what in my cup, I'll drink it like it's tea

I've been betrayed by my own intelligence
It's set up riddles in everythings absence
I am sure this isnt existence
Cause I'm to tense, since I lost sense

I might be the maker, creator, or artist
But why cant I figure out where my heart is
Is it in high, low, middle or elsewhere
I cant ask for answers cause, why would you care

När jag var liten ville jag alltid bli stor. Jag var tio och ett halft, elva och ett halvt, tolv och ett halvt. Någonstans där slutade jag säga så. Jag hoppas någontans där inne att jag slutade av anledningen att jag inte längre såg mognad som en siffra, men jag är ganska säker på så inte var fallet. För att lösa mysteriet tänker jag på vad ett halvt betyder. Ett halvt vittnar om så mycket mer än om ett halvt år. Det berättar för oss att vi ville någonstans. Vi ville bli större och uppleva mer, vi ville se vad världen hade att erbjuda. Snart fick vi uppleva att likt alla andra raser spelar hierarki en stor roll för människan, och det är inte coolt att säga "och ett halvt". Det är inte heller coolt att säga leka, utan snart blev även det utbytt mot mer accepterade uttryck. "Ska vi hänga?", "Chilla?" "Ses?". Att hänga, ses och chilla är egentligen bara en omskriven form av "ska vi ha tråkigt och inte göra någonting ihop?" För när man blir stor får man inte leka. Leka är för småbarn, som inte förstår bättre. 

Jag tittar på bilder av mig själv som liten. Jag log ofta under "och ett halvt"-åldern. Sedan var leendet inte där lika ofta. Jag tänker att kanske var det för att jag blivit van att vara så glad, att jag inte längre behövde visa det fysiskt; men jag är ganska säker på det inte var fallet. För plötsligt fick man inte säga vad som helst. Att säga "Jag tycker om dig" till någon fick plötsligt ett ny innebörd. - Robin sa att han tyckte om henne! - Va!? Är Robin kär i HENNE!?

Ordet gick, och min vän som jag sagt att jag tyckte om, sa nu plötsligt att hon inte tyckte om mig "på det sättet". Jag förstod ingenting och undrade mest varför hon inte ville leka med mig längre. Det gjorde ont. Det gjorde ont att inte förstå vad jag gjort för fel och den känslan har förföljt mig genom livet. Idag förstår jag att jag inte hade någon förståelse för den sociala biten i sexualitet just då. Idag förstår jag, att jag fortfarande inte riktigt förstår den... Det kanske är därför jag inte ler lika ofta. Jag låtsas inte vara Ronaldo när jag spelar fotboll, jag slåss inte mot drakar, och jag kan inte längre fråga varför om och om igen utan att få svaret "Men skärp dig". 

Det är kanske är därför det inte är så konstigt att jag hamnade hos psykologen, att jag faktiskt försökte ta livet av mig, att jag haft en så ohälsosam relation till sex, att jag ätit piller för att hålla mig levande, att jag natt efter natt skakat och försökt gråta men sällan lyckats, att jag slagit mig själv blå för att känna att jag lever, att jag gjort saker utan att tänka efter, att jag gjort personer i min närhet illa, att jag på något sätt blivit ett svart hål som sugit in allt omkring mig och krossat det till ingenting, för att göra mig större.

Världen lärde mig, i slutet av ett halvt-åldern, att man inte ska vara riktigt lycklig. Nej, man ska vara lagom. Man ska inte vara för glad, man ska inte vara för kreativ, man ska inte vara för ledsen, man ska inte vara för arg, man ska inte vara för aggressiv, man ska inte vara för kärleksfull. Man ska inte vara helt enkelt. Världen lärde mig att om man inte syns så mycket, så tycker folk inte så mycket om en. Men någon man inte vet någonting om, som inte syns och hörs, har man sällan en dålig inställning till. Därför var det lättare att stänga in sig, lyssna på musik och drömma sig bort till världar där jag slogs mot drakar, var fotbollsproffs eller kunde magi. I min egna värld kunde folk inte röra mig, för de var ingenting annat är bakgrundskaraktärer i min historia. En historia som blivit mörkare och mörkare hela tiden, och plötsligt var jag inte Harry Potter. Utan att jag märkt det hade jag blivit Voldemort. Jag önskade livet ur människor och mitt hat mot min omgivning hade vuxit sig så stark, så starkt att ingen ens märkte det. För när du är misantrop och lever i en värld som säger till dig att om du lever som du vill, så tar vi din frihet i från dig. Då väljer du ett annat alternativ. 

Jag var inte ensam eller så, inte utåt sett. Jag hade vänner, några som är mina vänner än idag. Då var det dock annorlunda. Jag såg inte andra som vänner, utan den charad jag spelade upp, dag efter dag, var så inövad att jag fått träningsvärk. För att upprätthålla denna blev jag tvungen att göra saker som förväntades av mig. Ha sex, slåss, vara elak, vara snäll, vara i skolan, ha vänner och så vidare. Jag blev jävligt bra på att skådespela mitt eget liv, och av den anledningen gillar jag idag teater. I teater kan man fly verkligheten och vara någon annan, någon annanstans, utan att det ses som att du just flyr. För människor har lätt att dömma en, för de är precis som jag var, svarta hål som äter andra för att få växa. Det svarta hålet har stulit mitt "och ett halvt" och med det min vilja att med vidöppna ögon slänga mig ut i världen och uppleva allt. Det svarta hålet har tagit mitt leende ifrån mig för att istället stänga in mig i en bur av fotografier i gråskala. 

Idag är jag tjugo, inte och ett halvt, utan bara tjugo. Jag tittar på en datorskärm och alla magiska drakar har sedan länge flygit iväg till där jag inte kan se dem.. Men än är jag inte död, en dag kanske jag blir tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, eller tjugofem och ett halvt, och den dagen och ett halvt åter välkomnar mig, då vet jag att jag är vuxen.

 

Tid är intressant, jag älskar att tiden faktiskt ger möjlighet till allts möjlighet. Att jag faktiskt lever och dör i detta nu, samtidigt som jag föds osv osv. Tiden är inte linjär, och av den anledningen är den intressant. Egentligen bör jag inte tänka på sådant, men ibland jävlar. Men jag slutar nu. Jag gjorde någonting min mediekommunikationslärare hade hatat mig för, jag skrev rubriken först, då följde jag det. Jag följde nog det mesta hon hade att lära mig, men idag är det annorlunda. Jag har slutat bry mig så mycket om hur mitt språk uppfattas, och bryr mig snarare om att nå fram med ett budskap. 

Det är intressant med karaktärsutveckling. Idag fantiserade jag om att jag var en karaktär i en TV-show och det slog mig att "The Truman Show" inte är så omöjlig. Oj vad jag hade varit fantastisk TV-underhållning med alla mina konstiga ideer. Sen att det inte är så sannolikt, ja det är en annan femma. Det var trevligt att vara en skådespelare i mitt egna liv, fast bara på låtsas. Jag skådespelar ofta i mitt vanliga liv, men jag går inte in och låtsas att personen är en karaktär i någonting annat. Det var skönt att vara någon annan, eller en annan typ av "varelse" eller hur man nu bör uttrycka det. Jag var trevlig och log, skrattade och skojade med mina arbetskollegor. Jag tänkte, vad bör den här personen tycka om? Sedan hittade jag på det. Det är intressant att se världen med sådana ögon, för man blir allt mer uppmärksam på andras tonfall och mening bakom orden. Ett skämt kan ha så mycket mer innehåll än man tidigare tänkt, man märker avsky man inte sett innan och min favorit, andra börjar se på dig med osäkerhet inför vem du är. Jag är vanligtvis ganska neutral på min arbetsplats, inte tråkig eller för tyst. Jag mest är där. Idag tog jag dock initiativet till att vara den folk uppskattade och detta verkade förvirra vissa, då jag var så glad. 

Man väljer hur man ser på andra väldigt snabbt, och intrycket man givit är svårt att ändra på. När någon ändrar på det initiellt bestämda beteendemönstret så undrar man vad som händer. DET är vad som intresserar mig. 

Jag intresserar mig för fel saker.

Hare fuckfaces

Tittade återigen på "The butterfly effect" igår, fantastisk film. Den får mig dock att tänka, vilket i sig är vad som gör den bra. Tänk om jag gjort annorlunda val tidigare i livet, varit tyst istället för att reagera och tvärtom. Kanske vore mitt liv helt annorlunda än idag. För några dagar sedan insåg jag att jag inte blivit lyckligare med åren utan tvärtom, jag har blivit mer vilsen än tidigare. Den största skillnaden är att jag faktiskt slutat bry mig så mycket som jag gjorde tidigare, och då brydde jag mig lite.  För vad spelar det för roll om någon är snäll eller elak, om någon är intressant eller inte, om jag själv inte kan finna glädje i det? Jag har levt ett ganska intressant liv om man tittar på det utifrån normen, däremot finner jag det händelselöst. Jag vill kunna vara hämningslös och utmana allt, problemet är att det är en väldigt ensam tillvaro. Jag har funnit att "Livet promenerar genom sig självt, och jag håller dess hand, men med dig är jag inte längre ensam" verkligen är så genialt som jag tyckte att det var då jag kom på orden.

Då jag kom på det förstod jag inte hela innebörden av det, utan jag såg det som en modifiering av ödes-iden. Idag har jag insett att det är som min syn på tiden, likt vätska. Allt reflekteras i vätskans yta och skapar olikartade former utifrån vad som slängs in i prisman. Det är ett ständigt föränderligt mönster som aldrig kommer vara exakt likadant. Problemet är bara att ju längre jag går in i den tanken, så inser jag att ett liv i monotonins tecken är den totala motsatsen mot vad livet handlar om. Det var därför jag var lyckligare för några år sedan, för jag went fucking apeshit. Jag partade hårdare än någon annan i min bekantskapskrets, tillsammans med en god vän till mig. Jag hade en flickvän som var precis lika fucked up som jag, och just då, var det perfekt. Idag skulle det aldrig fungera, vi är andra människor nu, med nya värderingar. För väldigt få kan faktiskt arbeta mot den dagliga hjärntvätt vi utsätts för. Den orgie i känslor mitt pånyttfödda jag upplevde då, var verkligen otrolig. Därför längtar jag tillbaks till när ingenting kunde stoppa mig, när jag var oförstarbar och mitt största problem var att tjejen jag älskade hade bedragit mig med en kvinna, för att tillfredsställa sina lesbiska dragningar. Åh så hemskt, verkligen, not. Idag hade jag sagt, sure thing, go crazy, för inte fan kan jag ge samma upplevelse som en kvinna. Egentligen är hela min syn på sex så extremt skiljd från kärlek att det inte är sant. 

Idag har jag en flickvän som jag älskar, och hon är på alla sätt perfekt. Jag har vänner, ett arbete och saker att göra hela tiden. Av den anledningen är det konstigt att jag då och då faktiskt tänker tillbaks på hur mitt liv kunde ha varit, vad som kunde ha hänt och att jag jämför dagar som varit med dagarna som är. För på inget sätt, är de lika varandra, mer än att jag existerar och har levt dem båda. Jag måste döda det som var jag, för det finns inte plats för två människor i min kropp. Om jag bara visste hur man ska gå till väga.

Jag tycker det är intressant hur vi väljer att sätta namn på tiden för att lättare komma ihåg den. Klockans uppfinnande är det största hotet mot att leva i nuet som skapats. Det finns alltid någonting man ska göra eller bör ha gjort. Frågan är dock om folk faktiskt menar vad de säger när de säger "Jag vill leva i nuet". För att faktiskt leva i nuet är egentligen att helt koppla bort det som hänt och ska hända då nuet faktiskt bara är just nu psykiskt sett. Oh filosofisk fråga! Kan man fysiskt sett leva i något annat än nuet? Intressant. 

Synd bara att man aldrig får prata med folk som sådant, alla blir bara arga och obekväma av mina frågor och funderingar. Till och med min vän som haft det jobbigt då alla sett honom som flummig, sa igår till mig att inte tänka på det jag tänker på. Hur tänkte han där egentligen? Klart jag vill tänka på någonting som samhället uppenbarligen ser som någonting farligt, för varför vill man skydda sig från en tanke? Vad har man att försvara?

Jag är en väldigt utmanande person, och just nu hålls jag tillbaka. Jag tror att jag exploderar snart, om ingen kan desarmera mig. 

 

Jag satt och skrev en berättelse i sådär 2 timmar precis. Den skulle förklara mig, och få mig att förstå. Det fick mig dock att känna mig galen, och det är jag rädd för. Jag tycker inte om att låta mina avgrunder bli toppar, det ser alltid så obehagligt ut. Jag är verkligen en kamp mellan svart och vitt, på alla sätt. Det är utmattande att vara en person som skapar sitt liv, det finns så mycket ansvar i det. Även om jag skapat ansvars existens lever jag ändå efter dess lagar. Hade jag inte det hade jag nog utan att tänka speciellt, tagit livet av mig bara för att se om man blir medveten om sin handling eller inte. Blev man medveten om det skulle man ju ha hamnat i en annan värld, där man är medveten om tidigare liv. Hmm kristendomen flashade precis genom huvudet. Låt oss säga att det finns en himmel och ett helvete, är man då medveten om vad man gjorde i livet? För helvetet bör ju för någon som tog livet av sig, vara att få leva ett liknande liv igen? Himlen bör ju för någon som levde precis så som den ville och dog av hög ålder, vara att leva på liknande vis igen osv. Reinkarnation på det viset. Då kommer frågan om man kanske ALLTID lever i helvetet eller himlen, och att vara rädd för att dö kanske bara är som "buffringstiden" för att nästa liv ska kunna köra på. Här kommer dock frågan om hur det väljs mellan himmel och helvete. Om vi kopplar detta till solipsismen, där man helt enkelt skapar allt själv. Så bör det ju vara så, att så länge man själv känner att man är värd det ena eller det andra, så bör det bli ens val.  Man väljer helt enkelt själv om man vill leva ett liknande liv igen eller om det ska vara annorlunda. Om man dör bör man alltså möjligtvis välja att skapa sig en värld som är som du önskade den för att forma ditt medvetande åt det håll du vill . Intressanta tankar...

Det finns olika alternativ:

1. Du skapade allt från början och väljer att transportera ditt medvetande mellan dessa skapelser. Och när du dör transporterar du mellan dessa "plan". 

2. Du skapar endast det du kan se, och skapar längs vägen. Och när du dör skapar du helt enkelt det du vill/behöver, skapa för att fortsätta. 

Jag är splittrad.

Fick precis en stark vilja att klä av mig mitt skinn. På något vis är det någonting under min hud som jag är nyfiken på.. Nej jag har inga planer på att hämta rakbladen och skapa övergångsställen på kroppen. Nej jag fick bilden av hur jag tog tag i ansiktet och bara drog av det som plastfolie. Jag tror att det är en vilja att fly den materialistiska illusionen. Tankarna börjar skrämma mig lite då alla mina känslor pekar åt att fly den här världen, den enda jag känner till. Jag letar efter svaret på hur man gör, men hjärnan säger åt mig att jag kommer bli schizofren och vara den där som alla tittar konstigt på när han går runt och talar högt för sig själv. Tur att jag lärt mig göra det i huvudet, men egentligen skulle det ju vara skönt att göra det öppet. 

Det är fantastiskt hur jag som person faktiskt är den jag är, i andras ögon. För människor verkar tycka rätt bra om mig, så länge jag inte yttrar mig om deras felaktigheter. Jag är ju en person som egentligen tycker att 99% av alla normer är helt efterblivna. Jag är solipsist, dvs egoistisk, överlägsen, sadistisk, manipulativ, burdus, oempatisk, har noll tidsuppfattning, aningen misantropisk, hatisk, elak, ointresserad. Men ändå kommer folk och drar i mig. "Man vill ha det man inte kan få", ja visst. Men hur fan orkar man jaga efter det så mycket? 

Jag ser nästan fram emot den dag då alla på något vis sett igenom mig och ser mig för precis vad jag är.

Jag kom precis på att eftersom jag inte har något minne av min födsel, så är denna endast ett sätt för mig att förklara hur det kommer sig att jag skapat min självbild. Intressant va? Solipsism är fan intressantare ju mer man tänker på det!

Idag är det julafton, och vi firar en annan födelsedag. Det roliga är dock att Jesus faktiskt inte var född idag, så ja vi firar någonting annat. Egentligen är det nog ett typ av firande av västervärldens konsumtionssamhälle och vår girighet. Men så kan man ju inte säga när alla är så sprudlande och glada över, ja vad fan det nu är. 

Eftersom det är julafton tvingas jag umgås med min släkt, yiiiiipeeeey.... Men det är bara klistra på leendet och agera normal. Jag har trots allt blivit ganska bra på att skådespela, och när folk inte är medvetna om detta skådespeleri så är det ingen som lägger märke till det! Det är intressant hur människor alltid har förutfattade meningar om allt de möter, för det skapar ju en inkorrekt bild av verkligheten om man inte väljer att se världen för vad den är. Jag har varit grymt duktig på att ha dessa meningar, så jag vet vad jag talar om. 

Mitt hat till trots ska jag dock önska dig, om du läser detta, en god jul. Eller snarare en god dag, eller något i den stilen. Rock on cockpenises.

Hej där depressionsbloggen. Hela grejen med att säga "Hej bloggen" är rätt efterbliven. Det är ju inte riktigt så att jag hälsar på min bokhylla, men på något liknande en dagbok ska man tydligen heja. Sjukt. 

Livet går just nu jävligt bra faktiskt, iaf så som samhället ser det. Jag har skaffat ett jobb, är fortfarande tillsammans med min flickvän, har skaffat en valp med sagda flickvän och snart är det jul. Men någonting saknas i mitt liv, någonting är "off". Min syn har förändrats, jag kan inte längre fokusera på det framför mig utan fokuserar snarare på varför jag fokuserar och att synen i sig är fantastisk. Detta gör att det blir svårt att interagera med andra människor då dessa inte riktigt verkar förstå hur jag fungerar. Min mor har slutligen börjat tro på att även jag, inte bara min syster, har ADHD. Jag är ganska säker på det hela.

Mitt solipsistiska synsätt börjar bli utmattande, och jag känner mig så oerhört ensam just nu. Av denna anledning blir jag mer och mer driven att träffa folk och samtala, men eftersom jag blivit mer eller mindre "störd" så blir detta svårt, då jag märker att jag svarar på vad jag tror att de menar och inte på vad de faktiskt säger. Jag är dock så trött på att lyssna på vad andra säger då jag förstår vad de vill ha sagt efter en halv sekund. Så jag har skapat en ny hatkärlek till andra människor och deras tankebanor. De intresserar mig, men jag orkar inte bry mig om dessa tankebanor längre. Jag har försökt undersöka mitt förflutna en aning och funnit att jag agerat mycket helt i motsats till hur jag faktiskt ser på världen. Det är intressant hur jag varit så altruistisk men samtidigt så egoistisk. Jag antar att det är så det är att vara allt. Jag lever i en vilja att förstå och utveckla, men denna vilja är en eld som bränner mig, och jag vet inte om jag orkar med smärtan av att fortsätta framåt. 

Det totalt jävla skitfuckade med att vara jag är att jag är. Det skulle vara lättare att faktiskt bara vara en del av ett annat medvetandes skapelse, att bara vara. Att existera utifrån regeln att det som kan skapas existerar. Hmm, jag tror att jag återigen skapade en tanke om att allt är skapat och förändras i harmoni. En tanke som krockar med hela min världsuppfattning på något vis. Det är intressant hur jag skapar mig själv och min skapelse utifrån det jag redan skapat. För varför skapar men en värld med kontinuitet? Där spelar nog drömmar en roll, då dessa är oregelbundna. Dock är de fortfarande bundna till tiden. Tiden är farlig.

Jag stannar där for now. Om någon läser detta så kan jag ju berätta att jag kommer skriva lite oftare nu tror jag.

Jag lever fortfarande, bara så att du vet.

andra är man inte lika ensam. Hur stark man än intalar sig att man är, hur intelligent och överlägsen man än tror sig vara så finns det för många sätt att se saker på. Om man bemästrat en syn på livet handlar det inte om att följa den filosofin med tunnelseende. Man får inte fastna, någonsin. Allt måste, ska och kommer omformas på något vis. Det finns oändliga möjligheter, och oändliga begränsningar. Det är hur vi väljer att bemöta saken och tolka vad vi aktar som gör skillnaden. Så länge man söker och inte stannar så kommer det enligt mitt nuvarande synsätt, alltid vara intressant att leva.

Jag börjar förstå kärleken, så mycket som jag kan, med min nuvarande syn förstå bland de största krafterna i min värld, i detta universum. Kärlek är alla, det genomsyrar allt, kärlek är gud,buddha,oden ochh alla storheter i världen. Kärlek är det som ligger under ytan, det som inte går att förklara genom en text som denna, eller genom en film. Men jag kan försöka förstå och förklara det för mig själv, så gott det går. För jag vill och försöker alltid sätta ord på min omgivning. Det är nog problemet med att världen förlorat känslan av äkta kärlek till sina medmänniskor, andra djur och varelser. Vi försöker alltid förklara allt, och vi måste överdriva för att göra oss förstådda. Detta gör att de som  på nytt börjar förstå genom olika sorters media aldrig förstår någonting. Vår västerländska kultur är gjord för att hålla oss tillbaka från just det många vill nå, harmoni och lycka. Vårt samhälle lever på att man ska vara olycklig och därför följa den livsmall som skapats för att vi som ras ska kunna teknologiskt utvecklas. Frågan är om teknologin och de ekonomiska och sociala system vi byggt upp, är mer värdefulla än lycka. Frågan är också om vi utan att ha satsat på detta hade varit del av en inre evolution som skapat mer förståelse för världen som kropp. 

Vi kan inte som världen ser ut idag, ändra den tid som varit, och nutiden är mörk. Vi måste slå oss ur denna kalla, mörka mall och låta det ljus som finns skina starkare. Inte genom att tillbe gudar eller utföra offer eller ritualer, utan genom att faktiskt titta på världen och försöka skala av alla väggar som lagts på oss. Alla dessa lager (precis som i shrek) är bara ivägen för vad vi verkligen är. Jag om någon vet hur det är att vara instängd, jag är fortfarande instängd av det system som förstör mig. Jag har dock fått de tillbakahållande repen att släppa lite, jag har börjat se någon typ av frihet, och den är så mycket närmre än vad jag trott. 

Yin och Yang talar om det mörka och det ljusa. Som jag ser det är det mörka inom oss ett måste för att vi ska kunna finna kärlek. Alltså bör detta hjälpmedel som mörkret är, vara där för att visa oss kärleken, och vara en del av den. På så sätt är även handlingar som strider mot ens egen moral en del av denna kärlek. Jag tror att ju mer mörker du har, desto mer ljus finns det inom dig. Det är därför jag behövt genomgå år av lidande, för att det behövdes för att jag skulle kunna se kontrasten av hur vacker kärleken och lyckan är. Jag kommer möta fler tunga tidpunkter i mitt liv, men de är där för att lära mig att älska, ytterligare.

Livet blir vad man gör det till, klyschigt men så mycket djupare än vi någonsin kommer att kunna förstå.

Det slog mig förövrigt precis att folk faktiskt läser den här... Vem är du okända läsare?

Antar att det mesta omkring mig är ekvivalent med kaos just nu. Inte bara allt omkring mig, utan jag är likadan.
Ambivalent inför varje val. Jag mår illa av mig själv, på grund av min nyskapade osäkerhet. Det känns som att jag är en skog, som skövlas träd för träd. Jag har skrivit texter om skogsbränder tidigare, kanske är detta något som funnits inom mig hela tiden, någoting som aldrig blivit starkt nog att ta över. Hur fan förklarar man att man inte är i stånd att göra någonting alls just nu? Hur förklarar man det för sina nära? Jag har nyligen börjat studera, tagit ett steg mot vad jag kommer spendera livet som och med. Samtidigt känner jag ingen som helst passion för mitt nya val och känner att jag vill byta riktning. Dock är valet som jag gjort nu det man BÖR göra om man är intelligent. Detta ger självklart mina föräldrar hopp om att kunna skryta om sin sons verk osv, någonting som gör att jag får en enorm press på mig. Pressen är inte att klara av studierna, det kan jag göra utan speciellt mycket ansträngning, utan pressen är att stanna på den valda kursen. Men hur ska jag kunna stanna när alla val verkar intressantare, mer utvecklande för alla sociala delar jag saknar osv? Visst kan jag drilla mig till en fantastisk räknemaskin, en av eliten i världen. Men vad har det för värde? Egentligen vill jag nog bara sitta med en gitarr, ett skrivblock, gott sällskap, berusningsmedel och en solnedgång på horisonten. Synd bara att det inte ger speciellt mycket klirr i kassan. 

Frågan är lätt att finna, svaret är dock knepigare. För vad svarar man på: Är det viktigare att ha ett arbete man är passionerad för och tjäna lite, eller är det bättre att ha ett jobb man inte bryr sig om men som ger mycket pengar? 

Det går nog åt helvete på ett eller annat vis, vi får se hur det blir med framtiden. 

Jag gör allt för att behålla förståndet i denna eviga tortyr
Fast i Infernus Perpeetus som mig alltid styr
Snaran knyter sig själv och känslan ställer mig på stolen
Livet är rysk roulette med kulor i hela pistolen

Frågan är hur man ska dö, om man ska vänta
När alla runt omkring en är inkompitenta
Ibland förstår jag tanken som är sadism
När min hybris kombineras med min egoism
Om det fanns fler som jag som tänkte "rätt"
Skulle livet vara så jävla lätt
Fast vem vet, jag är ju rätt skum
Så om jag träffade mig själv skulle jag nog vara dum

Det finns nog bara frid i att vara ett vackert lik
När man faktiskt för första gången är helt unik
För när man lever känner man och är som samhället vill
Påminner om andra i åsikter och allt som man själv vill
För ingen tycker något nytt, allt är bara kombinationer av annat
Det känns som att människans potential tillslut stannat

Jag är inte speciell, jag är bara obetydlig i vårt mänskliga kollektiv
En liten myra i en enorm stack, som har svårt att vara positiv
För när världen brinner och vi våldtar vår jord
Är det svårt att göra någonting med tankar och ord
Askan är den bästa jorden och ur den bör vi återfödas
För som vi fortsätter kommer vi nog tillslut få jorden att dödas

Så var en hjälte och döda dig själv, så att vi andra får plats
Att leva på denna skithög som nog är bättre än någon annan plats
Ja ur allt som raserats, ska vi nog göra jorden till en bättre plats

Sex är meningen med livet; tänk på det. Vi kommer till världen genom sex, vi försöker utvecklas för att andra ska finna oss attraktiva på olika vis. Attraktionen blir en sexuell sådan, vilket resulterar i sex. Vi klär oss vackert, för att få andra att intressera sig för oss. Vi följer eller bryter normer för att bli accepterade av olika människor. Varför vill folk bli accepterade av andra? Jo för utan någon som helst acceptans kan ingen sexuell relation uppstå. Kort sagt, allt vi gör har sex som baktanke. Vänder man bara och vrider på allt tillräckligt kommer det tillslut att gå att finna någonting med sexuell antydan i det. 

Så varför är sex tabu? Sex bör vara varje människas vardag. Det finns miljontals människor som inte har haft eller har sex regelbundet, TROTS att så många vill. De gnäller om det som ett rop på hjälp för att de inte vet hur de ska göra. Om allt bara vore icke-religiöst utan dessa skeva fucking moralkoder vi har skulle folk vara så mycket lyckligare, tror jag. Sex kan nog lösa väldigt mycket här i världen, om vi bara låter det göra det. Då säger ni "men asexuella människor då!?". Mitt svar: Har ni någonsin sett en riktigt glad lycklig människa som kallar sig asexuell? 

Ut och ha sex folket, det gör er gott.