En text jag skrev i gymnasiet och hittade på patricias blogg!
En ung man sitter i ett rum. Han har brunt hår som faller ned för ansiktet och snuddar hans fylliga läppar. Han är försjunken i tankar, man ser det på blicken, de bruna ögonen vända mot det blanka pappret. Hans smala kropp är ihopsjunken i stolen, man ser hur revbenen smyger sig fram under den spända huden. Plötsligt rör sig pennan han har i handen över pappret, den flyger fram, liksom betar av hindrena som ligger i dess väg. Varje bokstav kladdas slarvigt ned. Plötsligt stannar pennan och den faller mot pappret. Den ligger där tunn, tanig och utnyttjad. Den är endast ett redskap för en ung mans passion, den tappar värdet i hans ögon när han läser sitt poem. Han viskar det för sig själv, som om han viskade det till någon annan. Han blir tyst och stirrar runt i det stökiga rummet. Väggarna är vita med undantag för en svart fondvägg, dess mörker får den att se djup ut i kontrast till dem platta vita. Det står byråer, bord och hyllor av ek längst väggarna. Det finns bara ett fönster, men det är täckt av rullgardinen. Svart.
I mitten av rummet mot den svarta väggen står en dubbelsäng, vit med svarta påslakan som ligger knöligt i en hög på sängen. Där ligger även två kuddar. På den ena ligger ett hårstrå som inte är mannens. Lysande rött ligger det ensamt på kudden som om det placerats där med flit. På andra sidan rummet hör man mannen upprepa sitt poem.
Mannen tystnar igen och hans näve kramar pappret som i hans hand blir svagt och för evigt ojämnt. Hur mycket han än kommer försöka släta ut och foga samman det så kommer det aldrig att bli helt som från början. Han släpper det ur handen, det faller ned på golvet bredvid pennan som redan fallit. Där ligger de utnyttjade och förbrukade, utan kraft att själva åter ta sig till sin plats.
Han upprepar poemet för sig själv, han behöver inte längre läsa pappret för att komma ihåg orden.
Han lägger sig på sängen, handen faller över det röda hårstrået på kudden. Det lägger sig i hans hand. Han reagerar långsamt och stirrar på det. Rött som blod ligger det mellan hans fingrar, han för det mot munnen och kysser det mjukt. Käken spänner sig när hans läppar åter blir fria. Läpparna har återtagit sin position men är stela och orörliga. Ögonen har förändrats, passionen är som bortblåst och kvar finns en rädsla. Han skakar och kryper ihop till fosterställning med handen tryckt mot bröstet. Hårstrået trycks mot den nakna huden…
På bordet bredvid sängen står en glasflaska, i den ligger en konsertbiljett. Bring Me The Horizon står det. Biljetten är hopknycklad och trasig. Den ligger inte ensam, där ligger fyra biobiljetter, en knapp, några rosenblad och en liten sten. De ligger instängda i ett glasfängelse, ett sådant som alla kan se men som ingen kan fly. I denna ligger även ett fotografi av den unge mannen…
Han har slutat skaka nu, långsamt börjar han lossa lemmarna som panikartat spänner sig runt kroppen. Han tittar på det lilla röda som ligger i hans hand. Det lilla röda är så litet i hans stora hand, plötsligt delas det i två. Han släpper delarna och tar tag i flaskans hals och kastar den mot den svarta väggen. Flaskan krossas i tusen bitar. Mannen står kvar och tittar på vad han gjort. Han ler. Den svarta färgen har skrapats bort där flaskan träffat. Rummet blev plötsligt en aning ljusare.
