goodesblogg

Jag tycker det är intressant hur vi väljer att sätta namn på tiden för att lättare komma ihåg den. Klockans uppfinnande är det största hotet mot att leva i nuet som skapats. Det finns alltid någonting man ska göra eller bör ha gjort. Frågan är dock om folk faktiskt menar vad de säger när de säger "Jag vill leva i nuet". För att faktiskt leva i nuet är egentligen att helt koppla bort det som hänt och ska hända då nuet faktiskt bara är just nu psykiskt sett. Oh filosofisk fråga! Kan man fysiskt sett leva i något annat än nuet? Intressant. 

Synd bara att man aldrig får prata med folk som sådant, alla blir bara arga och obekväma av mina frågor och funderingar. Till och med min vän som haft det jobbigt då alla sett honom som flummig, sa igår till mig att inte tänka på det jag tänker på. Hur tänkte han där egentligen? Klart jag vill tänka på någonting som samhället uppenbarligen ser som någonting farligt, för varför vill man skydda sig från en tanke? Vad har man att försvara?

Jag är en väldigt utmanande person, och just nu hålls jag tillbaka. Jag tror att jag exploderar snart, om ingen kan desarmera mig. 

 

Jag satt och skrev en berättelse i sådär 2 timmar precis. Den skulle förklara mig, och få mig att förstå. Det fick mig dock att känna mig galen, och det är jag rädd för. Jag tycker inte om att låta mina avgrunder bli toppar, det ser alltid så obehagligt ut. Jag är verkligen en kamp mellan svart och vitt, på alla sätt. Det är utmattande att vara en person som skapar sitt liv, det finns så mycket ansvar i det. Även om jag skapat ansvars existens lever jag ändå efter dess lagar. Hade jag inte det hade jag nog utan att tänka speciellt, tagit livet av mig bara för att se om man blir medveten om sin handling eller inte. Blev man medveten om det skulle man ju ha hamnat i en annan värld, där man är medveten om tidigare liv. Hmm kristendomen flashade precis genom huvudet. Låt oss säga att det finns en himmel och ett helvete, är man då medveten om vad man gjorde i livet? För helvetet bör ju för någon som tog livet av sig, vara att få leva ett liknande liv igen? Himlen bör ju för någon som levde precis så som den ville och dog av hög ålder, vara att leva på liknande vis igen osv. Reinkarnation på det viset. Då kommer frågan om man kanske ALLTID lever i helvetet eller himlen, och att vara rädd för att dö kanske bara är som "buffringstiden" för att nästa liv ska kunna köra på. Här kommer dock frågan om hur det väljs mellan himmel och helvete. Om vi kopplar detta till solipsismen, där man helt enkelt skapar allt själv. Så bör det ju vara så, att så länge man själv känner att man är värd det ena eller det andra, så bör det bli ens val.  Man väljer helt enkelt själv om man vill leva ett liknande liv igen eller om det ska vara annorlunda. Om man dör bör man alltså möjligtvis välja att skapa sig en värld som är som du önskade den för att forma ditt medvetande åt det håll du vill . Intressanta tankar...

Det finns olika alternativ:

1. Du skapade allt från början och väljer att transportera ditt medvetande mellan dessa skapelser. Och när du dör transporterar du mellan dessa "plan". 

2. Du skapar endast det du kan se, och skapar längs vägen. Och när du dör skapar du helt enkelt det du vill/behöver, skapa för att fortsätta. 

Jag är splittrad.

Fick precis en stark vilja att klä av mig mitt skinn. På något vis är det någonting under min hud som jag är nyfiken på.. Nej jag har inga planer på att hämta rakbladen och skapa övergångsställen på kroppen. Nej jag fick bilden av hur jag tog tag i ansiktet och bara drog av det som plastfolie. Jag tror att det är en vilja att fly den materialistiska illusionen. Tankarna börjar skrämma mig lite då alla mina känslor pekar åt att fly den här världen, den enda jag känner till. Jag letar efter svaret på hur man gör, men hjärnan säger åt mig att jag kommer bli schizofren och vara den där som alla tittar konstigt på när han går runt och talar högt för sig själv. Tur att jag lärt mig göra det i huvudet, men egentligen skulle det ju vara skönt att göra det öppet. 

Det är fantastiskt hur jag som person faktiskt är den jag är, i andras ögon. För människor verkar tycka rätt bra om mig, så länge jag inte yttrar mig om deras felaktigheter. Jag är ju en person som egentligen tycker att 99% av alla normer är helt efterblivna. Jag är solipsist, dvs egoistisk, överlägsen, sadistisk, manipulativ, burdus, oempatisk, har noll tidsuppfattning, aningen misantropisk, hatisk, elak, ointresserad. Men ändå kommer folk och drar i mig. "Man vill ha det man inte kan få", ja visst. Men hur fan orkar man jaga efter det så mycket? 

Jag ser nästan fram emot den dag då alla på något vis sett igenom mig och ser mig för precis vad jag är.

Jag kom precis på att eftersom jag inte har något minne av min födsel, så är denna endast ett sätt för mig att förklara hur det kommer sig att jag skapat min självbild. Intressant va? Solipsism är fan intressantare ju mer man tänker på det!

Idag är det julafton, och vi firar en annan födelsedag. Det roliga är dock att Jesus faktiskt inte var född idag, så ja vi firar någonting annat. Egentligen är det nog ett typ av firande av västervärldens konsumtionssamhälle och vår girighet. Men så kan man ju inte säga när alla är så sprudlande och glada över, ja vad fan det nu är. 

Eftersom det är julafton tvingas jag umgås med min släkt, yiiiiipeeeey.... Men det är bara klistra på leendet och agera normal. Jag har trots allt blivit ganska bra på att skådespela, och när folk inte är medvetna om detta skådespeleri så är det ingen som lägger märke till det! Det är intressant hur människor alltid har förutfattade meningar om allt de möter, för det skapar ju en inkorrekt bild av verkligheten om man inte väljer att se världen för vad den är. Jag har varit grymt duktig på att ha dessa meningar, så jag vet vad jag talar om. 

Mitt hat till trots ska jag dock önska dig, om du läser detta, en god jul. Eller snarare en god dag, eller något i den stilen. Rock on cockpenises.

Hej där depressionsbloggen. Hela grejen med att säga "Hej bloggen" är rätt efterbliven. Det är ju inte riktigt så att jag hälsar på min bokhylla, men på något liknande en dagbok ska man tydligen heja. Sjukt. 

Livet går just nu jävligt bra faktiskt, iaf så som samhället ser det. Jag har skaffat ett jobb, är fortfarande tillsammans med min flickvän, har skaffat en valp med sagda flickvän och snart är det jul. Men någonting saknas i mitt liv, någonting är "off". Min syn har förändrats, jag kan inte längre fokusera på det framför mig utan fokuserar snarare på varför jag fokuserar och att synen i sig är fantastisk. Detta gör att det blir svårt att interagera med andra människor då dessa inte riktigt verkar förstå hur jag fungerar. Min mor har slutligen börjat tro på att även jag, inte bara min syster, har ADHD. Jag är ganska säker på det hela.

Mitt solipsistiska synsätt börjar bli utmattande, och jag känner mig så oerhört ensam just nu. Av denna anledning blir jag mer och mer driven att träffa folk och samtala, men eftersom jag blivit mer eller mindre "störd" så blir detta svårt, då jag märker att jag svarar på vad jag tror att de menar och inte på vad de faktiskt säger. Jag är dock så trött på att lyssna på vad andra säger då jag förstår vad de vill ha sagt efter en halv sekund. Så jag har skapat en ny hatkärlek till andra människor och deras tankebanor. De intresserar mig, men jag orkar inte bry mig om dessa tankebanor längre. Jag har försökt undersöka mitt förflutna en aning och funnit att jag agerat mycket helt i motsats till hur jag faktiskt ser på världen. Det är intressant hur jag varit så altruistisk men samtidigt så egoistisk. Jag antar att det är så det är att vara allt. Jag lever i en vilja att förstå och utveckla, men denna vilja är en eld som bränner mig, och jag vet inte om jag orkar med smärtan av att fortsätta framåt. 

Det totalt jävla skitfuckade med att vara jag är att jag är. Det skulle vara lättare att faktiskt bara vara en del av ett annat medvetandes skapelse, att bara vara. Att existera utifrån regeln att det som kan skapas existerar. Hmm, jag tror att jag återigen skapade en tanke om att allt är skapat och förändras i harmoni. En tanke som krockar med hela min världsuppfattning på något vis. Det är intressant hur jag skapar mig själv och min skapelse utifrån det jag redan skapat. För varför skapar men en värld med kontinuitet? Där spelar nog drömmar en roll, då dessa är oregelbundna. Dock är de fortfarande bundna till tiden. Tiden är farlig.

Jag stannar där for now. Om någon läser detta så kan jag ju berätta att jag kommer skriva lite oftare nu tror jag.