Jag är tillbaka.
Hej där depressionsbloggen. Hela grejen med att säga "Hej bloggen" är rätt efterbliven. Det är ju inte riktigt så att jag hälsar på min bokhylla, men på något liknande en dagbok ska man tydligen heja. Sjukt.
Livet går just nu jävligt bra faktiskt, iaf så som samhället ser det. Jag har skaffat ett jobb, är fortfarande tillsammans med min flickvän, har skaffat en valp med sagda flickvän och snart är det jul. Men någonting saknas i mitt liv, någonting är "off". Min syn har förändrats, jag kan inte längre fokusera på det framför mig utan fokuserar snarare på varför jag fokuserar och att synen i sig är fantastisk. Detta gör att det blir svårt att interagera med andra människor då dessa inte riktigt verkar förstå hur jag fungerar. Min mor har slutligen börjat tro på att även jag, inte bara min syster, har ADHD. Jag är ganska säker på det hela.
Mitt solipsistiska synsätt börjar bli utmattande, och jag känner mig så oerhört ensam just nu. Av denna anledning blir jag mer och mer driven att träffa folk och samtala, men eftersom jag blivit mer eller mindre "störd" så blir detta svårt, då jag märker att jag svarar på vad jag tror att de menar och inte på vad de faktiskt säger. Jag är dock så trött på att lyssna på vad andra säger då jag förstår vad de vill ha sagt efter en halv sekund. Så jag har skapat en ny hatkärlek till andra människor och deras tankebanor. De intresserar mig, men jag orkar inte bry mig om dessa tankebanor längre. Jag har försökt undersöka mitt förflutna en aning och funnit att jag agerat mycket helt i motsats till hur jag faktiskt ser på världen. Det är intressant hur jag varit så altruistisk men samtidigt så egoistisk. Jag antar att det är så det är att vara allt. Jag lever i en vilja att förstå och utveckla, men denna vilja är en eld som bränner mig, och jag vet inte om jag orkar med smärtan av att fortsätta framåt.
Det totalt jävla skitfuckade med att vara jag är att jag är. Det skulle vara lättare att faktiskt bara vara en del av ett annat medvetandes skapelse, att bara vara. Att existera utifrån regeln att det som kan skapas existerar. Hmm, jag tror att jag återigen skapade en tanke om att allt är skapat och förändras i harmoni. En tanke som krockar med hela min världsuppfattning på något vis. Det är intressant hur jag skapar mig själv och min skapelse utifrån det jag redan skapat. För varför skapar men en värld med kontinuitet? Där spelar nog drömmar en roll, då dessa är oregelbundna. Dock är de fortfarande bundna till tiden. Tiden är farlig.
Jag stannar där for now. Om någon läser detta så kan jag ju berätta att jag kommer skriva lite oftare nu tror jag.
Mitt solipsistiska synsätt börjar bli utmattande, och jag känner mig så oerhört ensam just nu. Av denna anledning blir jag mer och mer driven att träffa folk och samtala, men eftersom jag blivit mer eller mindre "störd" så blir detta svårt, då jag märker att jag svarar på vad jag tror att de menar och inte på vad de faktiskt säger. Jag är dock så trött på att lyssna på vad andra säger då jag förstår vad de vill ha sagt efter en halv sekund. Så jag har skapat en ny hatkärlek till andra människor och deras tankebanor. De intresserar mig, men jag orkar inte bry mig om dessa tankebanor längre. Jag har försökt undersöka mitt förflutna en aning och funnit att jag agerat mycket helt i motsats till hur jag faktiskt ser på världen. Det är intressant hur jag varit så altruistisk men samtidigt så egoistisk. Jag antar att det är så det är att vara allt. Jag lever i en vilja att förstå och utveckla, men denna vilja är en eld som bränner mig, och jag vet inte om jag orkar med smärtan av att fortsätta framåt.
Det totalt jävla skitfuckade med att vara jag är att jag är. Det skulle vara lättare att faktiskt bara vara en del av ett annat medvetandes skapelse, att bara vara. Att existera utifrån regeln att det som kan skapas existerar. Hmm, jag tror att jag återigen skapade en tanke om att allt är skapat och förändras i harmoni. En tanke som krockar med hela min världsuppfattning på något vis. Det är intressant hur jag skapar mig själv och min skapelse utifrån det jag redan skapat. För varför skapar men en värld med kontinuitet? Där spelar nog drömmar en roll, då dessa är oregelbundna. Dock är de fortfarande bundna till tiden. Tiden är farlig.
Jag stannar där for now. Om någon läser detta så kan jag ju berätta att jag kommer skriva lite oftare nu tror jag.
Kommentarer
Trackback
