Kaos
Antar att det mesta omkring mig är ekvivalent med kaos just nu. Inte bara allt omkring mig, utan jag är likadan.
Ambivalent inför varje val. Jag mår illa av mig själv, på grund av min nyskapade osäkerhet. Det känns som att jag är en skog, som skövlas träd för träd. Jag har skrivit texter om skogsbränder tidigare, kanske är detta något som funnits inom mig hela tiden, någoting som aldrig blivit starkt nog att ta över. Hur fan förklarar man att man inte är i stånd att göra någonting alls just nu? Hur förklarar man det för sina nära? Jag har nyligen börjat studera, tagit ett steg mot vad jag kommer spendera livet som och med. Samtidigt känner jag ingen som helst passion för mitt nya val och känner att jag vill byta riktning. Dock är valet som jag gjort nu det man BÖR göra om man är intelligent. Detta ger självklart mina föräldrar hopp om att kunna skryta om sin sons verk osv, någonting som gör att jag får en enorm press på mig. Pressen är inte att klara av studierna, det kan jag göra utan speciellt mycket ansträngning, utan pressen är att stanna på den valda kursen. Men hur ska jag kunna stanna när alla val verkar intressantare, mer utvecklande för alla sociala delar jag saknar osv? Visst kan jag drilla mig till en fantastisk räknemaskin, en av eliten i världen. Men vad har det för värde? Egentligen vill jag nog bara sitta med en gitarr, ett skrivblock, gott sällskap, berusningsmedel och en solnedgång på horisonten. Synd bara att det inte ger speciellt mycket klirr i kassan.
Frågan är lätt att finna, svaret är dock knepigare. För vad svarar man på: Är det viktigare att ha ett arbete man är passionerad för och tjäna lite, eller är det bättre att ha ett jobb man inte bryr sig om men som ger mycket pengar?
Det går nog åt helvete på ett eller annat vis, vi får se hur det blir med framtiden.
Ambivalent inför varje val. Jag mår illa av mig själv, på grund av min nyskapade osäkerhet. Det känns som att jag är en skog, som skövlas träd för träd. Jag har skrivit texter om skogsbränder tidigare, kanske är detta något som funnits inom mig hela tiden, någoting som aldrig blivit starkt nog att ta över. Hur fan förklarar man att man inte är i stånd att göra någonting alls just nu? Hur förklarar man det för sina nära? Jag har nyligen börjat studera, tagit ett steg mot vad jag kommer spendera livet som och med. Samtidigt känner jag ingen som helst passion för mitt nya val och känner att jag vill byta riktning. Dock är valet som jag gjort nu det man BÖR göra om man är intelligent. Detta ger självklart mina föräldrar hopp om att kunna skryta om sin sons verk osv, någonting som gör att jag får en enorm press på mig. Pressen är inte att klara av studierna, det kan jag göra utan speciellt mycket ansträngning, utan pressen är att stanna på den valda kursen. Men hur ska jag kunna stanna när alla val verkar intressantare, mer utvecklande för alla sociala delar jag saknar osv? Visst kan jag drilla mig till en fantastisk räknemaskin, en av eliten i världen. Men vad har det för värde? Egentligen vill jag nog bara sitta med en gitarr, ett skrivblock, gott sällskap, berusningsmedel och en solnedgång på horisonten. Synd bara att det inte ger speciellt mycket klirr i kassan.
Frågan är lätt att finna, svaret är dock knepigare. För vad svarar man på: Är det viktigare att ha ett arbete man är passionerad för och tjäna lite, eller är det bättre att ha ett jobb man inte bryr sig om men som ger mycket pengar?
Det går nog åt helvete på ett eller annat vis, vi får se hur det blir med framtiden.
Kommentarer
Trackback
