Och ett halvt
När jag var liten ville jag alltid bli stor. Jag var tio och ett halft, elva och ett halvt, tolv och ett halvt. Någonstans där slutade jag säga så. Jag hoppas någontans där inne att jag slutade av anledningen att jag inte längre såg mognad som en siffra, men jag är ganska säker på så inte var fallet. För att lösa mysteriet tänker jag på vad ett halvt betyder. Ett halvt vittnar om så mycket mer än om ett halvt år. Det berättar för oss att vi ville någonstans. Vi ville bli större och uppleva mer, vi ville se vad världen hade att erbjuda. Snart fick vi uppleva att likt alla andra raser spelar hierarki en stor roll för människan, och det är inte coolt att säga "och ett halvt". Det är inte heller coolt att säga leka, utan snart blev även det utbytt mot mer accepterade uttryck. "Ska vi hänga?", "Chilla?" "Ses?". Att hänga, ses och chilla är egentligen bara en omskriven form av "ska vi ha tråkigt och inte göra någonting ihop?" För när man blir stor får man inte leka. Leka är för småbarn, som inte förstår bättre.
Jag tittar på bilder av mig själv som liten. Jag log ofta under "och ett halvt"-åldern. Sedan var leendet inte där lika ofta. Jag tänker att kanske var det för att jag blivit van att vara så glad, att jag inte längre behövde visa det fysiskt; men jag är ganska säker på det inte var fallet. För plötsligt fick man inte säga vad som helst. Att säga "Jag tycker om dig" till någon fick plötsligt ett ny innebörd. - Robin sa att han tyckte om henne! - Va!? Är Robin kär i HENNE!?
Ordet gick, och min vän som jag sagt att jag tyckte om, sa nu plötsligt att hon inte tyckte om mig "på det sättet". Jag förstod ingenting och undrade mest varför hon inte ville leka med mig längre. Det gjorde ont. Det gjorde ont att inte förstå vad jag gjort för fel och den känslan har förföljt mig genom livet. Idag förstår jag att jag inte hade någon förståelse för den sociala biten i sexualitet just då. Idag förstår jag, att jag fortfarande inte riktigt förstår den... Det kanske är därför jag inte ler lika ofta. Jag låtsas inte vara Ronaldo när jag spelar fotboll, jag slåss inte mot drakar, och jag kan inte längre fråga varför om och om igen utan att få svaret "Men skärp dig".
Det är kanske är därför det inte är så konstigt att jag hamnade hos psykologen, att jag faktiskt försökte ta livet av mig, att jag haft en så ohälsosam relation till sex, att jag ätit piller för att hålla mig levande, att jag natt efter natt skakat och försökt gråta men sällan lyckats, att jag slagit mig själv blå för att känna att jag lever, att jag gjort saker utan att tänka efter, att jag gjort personer i min närhet illa, att jag på något sätt blivit ett svart hål som sugit in allt omkring mig och krossat det till ingenting, för att göra mig större.
Världen lärde mig, i slutet av ett halvt-åldern, att man inte ska vara riktigt lycklig. Nej, man ska vara lagom. Man ska inte vara för glad, man ska inte vara för kreativ, man ska inte vara för ledsen, man ska inte vara för arg, man ska inte vara för aggressiv, man ska inte vara för kärleksfull. Man ska inte vara helt enkelt. Världen lärde mig att om man inte syns så mycket, så tycker folk inte så mycket om en. Men någon man inte vet någonting om, som inte syns och hörs, har man sällan en dålig inställning till. Därför var det lättare att stänga in sig, lyssna på musik och drömma sig bort till världar där jag slogs mot drakar, var fotbollsproffs eller kunde magi. I min egna värld kunde folk inte röra mig, för de var ingenting annat är bakgrundskaraktärer i min historia. En historia som blivit mörkare och mörkare hela tiden, och plötsligt var jag inte Harry Potter. Utan att jag märkt det hade jag blivit Voldemort. Jag önskade livet ur människor och mitt hat mot min omgivning hade vuxit sig så stark, så starkt att ingen ens märkte det. För när du är misantrop och lever i en värld som säger till dig att om du lever som du vill, så tar vi din frihet i från dig. Då väljer du ett annat alternativ.
Jag var inte ensam eller så, inte utåt sett. Jag hade vänner, några som är mina vänner än idag. Då var det dock annorlunda. Jag såg inte andra som vänner, utan den charad jag spelade upp, dag efter dag, var så inövad att jag fått träningsvärk. För att upprätthålla denna blev jag tvungen att göra saker som förväntades av mig. Ha sex, slåss, vara elak, vara snäll, vara i skolan, ha vänner och så vidare. Jag blev jävligt bra på att skådespela mitt eget liv, och av den anledningen gillar jag idag teater. I teater kan man fly verkligheten och vara någon annan, någon annanstans, utan att det ses som att du just flyr. För människor har lätt att dömma en, för de är precis som jag var, svarta hål som äter andra för att få växa. Det svarta hålet har stulit mitt "och ett halvt" och med det min vilja att med vidöppna ögon slänga mig ut i världen och uppleva allt. Det svarta hålet har tagit mitt leende ifrån mig för att istället stänga in mig i en bur av fotografier i gråskala.
Idag är jag tjugo, inte och ett halvt, utan bara tjugo. Jag tittar på en datorskärm och alla magiska drakar har sedan länge flygit iväg till där jag inte kan se dem.. Men än är jag inte död, en dag kanske jag blir tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, eller tjugofem och ett halvt, och den dagen och ett halvt åter välkomnar mig, då vet jag att jag är vuxen.
Jag tittar på bilder av mig själv som liten. Jag log ofta under "och ett halvt"-åldern. Sedan var leendet inte där lika ofta. Jag tänker att kanske var det för att jag blivit van att vara så glad, att jag inte längre behövde visa det fysiskt; men jag är ganska säker på det inte var fallet. För plötsligt fick man inte säga vad som helst. Att säga "Jag tycker om dig" till någon fick plötsligt ett ny innebörd. - Robin sa att han tyckte om henne! - Va!? Är Robin kär i HENNE!?
Ordet gick, och min vän som jag sagt att jag tyckte om, sa nu plötsligt att hon inte tyckte om mig "på det sättet". Jag förstod ingenting och undrade mest varför hon inte ville leka med mig längre. Det gjorde ont. Det gjorde ont att inte förstå vad jag gjort för fel och den känslan har förföljt mig genom livet. Idag förstår jag att jag inte hade någon förståelse för den sociala biten i sexualitet just då. Idag förstår jag, att jag fortfarande inte riktigt förstår den... Det kanske är därför jag inte ler lika ofta. Jag låtsas inte vara Ronaldo när jag spelar fotboll, jag slåss inte mot drakar, och jag kan inte längre fråga varför om och om igen utan att få svaret "Men skärp dig".
Det är kanske är därför det inte är så konstigt att jag hamnade hos psykologen, att jag faktiskt försökte ta livet av mig, att jag haft en så ohälsosam relation till sex, att jag ätit piller för att hålla mig levande, att jag natt efter natt skakat och försökt gråta men sällan lyckats, att jag slagit mig själv blå för att känna att jag lever, att jag gjort saker utan att tänka efter, att jag gjort personer i min närhet illa, att jag på något sätt blivit ett svart hål som sugit in allt omkring mig och krossat det till ingenting, för att göra mig större.
Världen lärde mig, i slutet av ett halvt-åldern, att man inte ska vara riktigt lycklig. Nej, man ska vara lagom. Man ska inte vara för glad, man ska inte vara för kreativ, man ska inte vara för ledsen, man ska inte vara för arg, man ska inte vara för aggressiv, man ska inte vara för kärleksfull. Man ska inte vara helt enkelt. Världen lärde mig att om man inte syns så mycket, så tycker folk inte så mycket om en. Men någon man inte vet någonting om, som inte syns och hörs, har man sällan en dålig inställning till. Därför var det lättare att stänga in sig, lyssna på musik och drömma sig bort till världar där jag slogs mot drakar, var fotbollsproffs eller kunde magi. I min egna värld kunde folk inte röra mig, för de var ingenting annat är bakgrundskaraktärer i min historia. En historia som blivit mörkare och mörkare hela tiden, och plötsligt var jag inte Harry Potter. Utan att jag märkt det hade jag blivit Voldemort. Jag önskade livet ur människor och mitt hat mot min omgivning hade vuxit sig så stark, så starkt att ingen ens märkte det. För när du är misantrop och lever i en värld som säger till dig att om du lever som du vill, så tar vi din frihet i från dig. Då väljer du ett annat alternativ.
Jag var inte ensam eller så, inte utåt sett. Jag hade vänner, några som är mina vänner än idag. Då var det dock annorlunda. Jag såg inte andra som vänner, utan den charad jag spelade upp, dag efter dag, var så inövad att jag fått träningsvärk. För att upprätthålla denna blev jag tvungen att göra saker som förväntades av mig. Ha sex, slåss, vara elak, vara snäll, vara i skolan, ha vänner och så vidare. Jag blev jävligt bra på att skådespela mitt eget liv, och av den anledningen gillar jag idag teater. I teater kan man fly verkligheten och vara någon annan, någon annanstans, utan att det ses som att du just flyr. För människor har lätt att dömma en, för de är precis som jag var, svarta hål som äter andra för att få växa. Det svarta hålet har stulit mitt "och ett halvt" och med det min vilja att med vidöppna ögon slänga mig ut i världen och uppleva allt. Det svarta hålet har tagit mitt leende ifrån mig för att istället stänga in mig i en bur av fotografier i gråskala.
Idag är jag tjugo, inte och ett halvt, utan bara tjugo. Jag tittar på en datorskärm och alla magiska drakar har sedan länge flygit iväg till där jag inte kan se dem.. Men än är jag inte död, en dag kanske jag blir tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, eller tjugofem och ett halvt, och den dagen och ett halvt åter välkomnar mig, då vet jag att jag är vuxen.
Kommentarer
Trackback
