Då och nu
Tittade återigen på "The butterfly effect" igår, fantastisk film. Den får mig dock att tänka, vilket i sig är vad som gör den bra. Tänk om jag gjort annorlunda val tidigare i livet, varit tyst istället för att reagera och tvärtom. Kanske vore mitt liv helt annorlunda än idag. För några dagar sedan insåg jag att jag inte blivit lyckligare med åren utan tvärtom, jag har blivit mer vilsen än tidigare. Den största skillnaden är att jag faktiskt slutat bry mig så mycket som jag gjorde tidigare, och då brydde jag mig lite. För vad spelar det för roll om någon är snäll eller elak, om någon är intressant eller inte, om jag själv inte kan finna glädje i det? Jag har levt ett ganska intressant liv om man tittar på det utifrån normen, däremot finner jag det händelselöst. Jag vill kunna vara hämningslös och utmana allt, problemet är att det är en väldigt ensam tillvaro. Jag har funnit att "Livet promenerar genom sig självt, och jag håller dess hand, men med dig är jag inte längre ensam" verkligen är så genialt som jag tyckte att det var då jag kom på orden.
Då jag kom på det förstod jag inte hela innebörden av det, utan jag såg det som en modifiering av ödes-iden. Idag har jag insett att det är som min syn på tiden, likt vätska. Allt reflekteras i vätskans yta och skapar olikartade former utifrån vad som slängs in i prisman. Det är ett ständigt föränderligt mönster som aldrig kommer vara exakt likadant. Problemet är bara att ju längre jag går in i den tanken, så inser jag att ett liv i monotonins tecken är den totala motsatsen mot vad livet handlar om. Det var därför jag var lyckligare för några år sedan, för jag went fucking apeshit. Jag partade hårdare än någon annan i min bekantskapskrets, tillsammans med en god vän till mig. Jag hade en flickvän som var precis lika fucked up som jag, och just då, var det perfekt. Idag skulle det aldrig fungera, vi är andra människor nu, med nya värderingar. För väldigt få kan faktiskt arbeta mot den dagliga hjärntvätt vi utsätts för. Den orgie i känslor mitt pånyttfödda jag upplevde då, var verkligen otrolig. Därför längtar jag tillbaks till när ingenting kunde stoppa mig, när jag var oförstarbar och mitt största problem var att tjejen jag älskade hade bedragit mig med en kvinna, för att tillfredsställa sina lesbiska dragningar. Åh så hemskt, verkligen, not. Idag hade jag sagt, sure thing, go crazy, för inte fan kan jag ge samma upplevelse som en kvinna. Egentligen är hela min syn på sex så extremt skiljd från kärlek att det inte är sant.
Idag har jag en flickvän som jag älskar, och hon är på alla sätt perfekt. Jag har vänner, ett arbete och saker att göra hela tiden. Av den anledningen är det konstigt att jag då och då faktiskt tänker tillbaks på hur mitt liv kunde ha varit, vad som kunde ha hänt och att jag jämför dagar som varit med dagarna som är. För på inget sätt, är de lika varandra, mer än att jag existerar och har levt dem båda. Jag måste döda det som var jag, för det finns inte plats för två människor i min kropp. Om jag bara visste hur man ska gå till väga.
Då jag kom på det förstod jag inte hela innebörden av det, utan jag såg det som en modifiering av ödes-iden. Idag har jag insett att det är som min syn på tiden, likt vätska. Allt reflekteras i vätskans yta och skapar olikartade former utifrån vad som slängs in i prisman. Det är ett ständigt föränderligt mönster som aldrig kommer vara exakt likadant. Problemet är bara att ju längre jag går in i den tanken, så inser jag att ett liv i monotonins tecken är den totala motsatsen mot vad livet handlar om. Det var därför jag var lyckligare för några år sedan, för jag went fucking apeshit. Jag partade hårdare än någon annan i min bekantskapskrets, tillsammans med en god vän till mig. Jag hade en flickvän som var precis lika fucked up som jag, och just då, var det perfekt. Idag skulle det aldrig fungera, vi är andra människor nu, med nya värderingar. För väldigt få kan faktiskt arbeta mot den dagliga hjärntvätt vi utsätts för. Den orgie i känslor mitt pånyttfödda jag upplevde då, var verkligen otrolig. Därför längtar jag tillbaks till när ingenting kunde stoppa mig, när jag var oförstarbar och mitt största problem var att tjejen jag älskade hade bedragit mig med en kvinna, för att tillfredsställa sina lesbiska dragningar. Åh så hemskt, verkligen, not. Idag hade jag sagt, sure thing, go crazy, för inte fan kan jag ge samma upplevelse som en kvinna. Egentligen är hela min syn på sex så extremt skiljd från kärlek att det inte är sant.
Idag har jag en flickvän som jag älskar, och hon är på alla sätt perfekt. Jag har vänner, ett arbete och saker att göra hela tiden. Av den anledningen är det konstigt att jag då och då faktiskt tänker tillbaks på hur mitt liv kunde ha varit, vad som kunde ha hänt och att jag jämför dagar som varit med dagarna som är. För på inget sätt, är de lika varandra, mer än att jag existerar och har levt dem båda. Jag måste döda det som var jag, för det finns inte plats för två människor i min kropp. Om jag bara visste hur man ska gå till väga.
Kommentarer
Trackback
